Vi lever i en minst sagt konstig värld just nu. Efter några månaders praktik i Kairo har jag blivit hemskickad till våren i Sverige. Vad orsakade denna hemresa? Ni kan nog gissa!
Covid-19 bekämpas just nu runtom i världen med olika insatser. I Egypten, där jag bott senaste tiden, bekämpades det med insatser som kanske är en aning mer politiskt drivna än vad vetenskapen finner belägg för. I media kan du läsa om hur militären (iklädda städkläder och redskap som liknar mer vapen i min mening) reser runt för att sanera landet. Hur det nu egentligen ska fungera är jag osäker på. Jag lyssnar på nyheter och ser pressträffar från riksdagen och Folkhälsomyndigheten, läser nyheterna så fort de kommer på nyhetsappen Omni och diskuterar över telefon med vänner. Igår tog jag en promenad med en kompis runtom i Uppsala. Genom Ekoparken, Engelska parken, Botaniska trädgården för att sedan ta vägen tillbaka till Luthagen förbi Karolina Rediviva och Domkyrkan. Vi pratade om den tid vi lever i nu och vi har båda lite svårt att orientera oss. Vi har turen att inte befinna oss i någon riskgrupp men uppmanas att ta ansvar. Samtidigt försöker vi skapa oss en bild av vad som väntar oss i framtiden. Och det enda vi egentligen kunde komma fram till var att det är riktigt svårt. Men mina tankar går tillbaka till december då jag befann mig i Betlehem, Palestina. För några veckor sedan, när jag fortfarande bodde i min fina lägenhet på ön Gezira i Kairo, läste jag en artikel om hur de rörelserestriktioner som börjat inrättas världen över är restriktioner som palestinier redan i årtionden levt med. Och med det perspektivet kastas det vi går igenom i ett annat ljus.
Jag var en av två som fick möjligheten av vänföreningen Sabeel i Sverige att resa ner till Sabeel International Gathering. Sedan fyra år tillbaka har jag studerat freds- och konfliktstudier vid Uppsala Universitet, och folkrätt på Försvarshögskolan. Jag tror att boken ”Hur man botar en fanatiker” av Amos Oz var startskottet i mitt rättviseintresse, vilket ledde mig till att studera konfliktstudier och engagera mig i biståndsorganisationen Diakonia. I sin tur var det genom Diakonias aktivistsamordnare jag tipsades om stipendiet. Ändå kastades jag in i Sabeel ganska oväntat och oförberett, även om jag länge följt konflikten.
Jag och Elina, också stipendiat, stack ut genom att vara bland de klart yngsta deltagarna. Men vad som var distinkt var hur alla hade ett brinnande och mångårigt engagemang som mina egna universitetsstudier inte kunde mäta sig med. Elina höll med. Folk kunde slänga sig med termer och traktat jag var vagt bekant med samtidigt som de hälsade på palestinier de känt i flera år från tidigare möten och resor i landet. Vi båda drogs med. Respekten jag känner för alla personer som under så lång tid haft sitt engagemang är oerhört stor. Och samtidigt är min respekt för alla de som bor på Västbanken och fortsätter kämpa ännu större. Alla människor jag träffade under resans gång gjorde stort intryck på mig. Omar Harami och hans jobb för att inspirera och driva Sabeel framåt. Filmaren och aktivisten Angela Godfrey-Goldstein som med sitt starka språk målade upp en färgstark bild av sorg och orättvisor i sin brinnande kamp för rättvisa och för beduinkooperativet Jahalin Solidarity. Den grekisk-ortodoxe prästen som bad till Gud för Donald Trumps avgång ”varje dag”. Och fler. Ungdomarna som dansade dabke, kvinnan som sjöng under konferensens öppnande. De är så många. Det fanns glädje och hopp i en miljö som förefaller så hopplös.
Min tro växte fram under tidiga tonåren. Jag började följa med mina vänner och deras familjer till deras församlingar. Någonstans efter konfirmationen befann jag mig på ett ungdomsläger där vi diskuterade framtiden. Min mamma hade då, precis innan, visat mig en text (som jag tyvärr inte kan hitta nu idag) från en präst som förklarat hur den största biologiska mångfalden i naturen finns mellan olika biologiska zoner. Hans poäng var att vi människor växer och utvecklas när vi lyssnar till människor som tycker olika, kommer från andra kulturer och med andra bakgrunder än oss. Och jag visste inte varför men jag visste att jag höll med. Och på det ungdomslägret bad jag tillsammans med en ledare att Gud skulle leda mig dit, var det än betydde. Min slutsats är att Sabeel International Gathering nog var det närmaste jag kommit den plats jag önskat komma till. Mångfalden av människor var slående. Från olika kyrkliga traditioner, trosuppfattningar och länder. Vi var pastorer, studenter, lärare och frivilliga. Vi som deltog var kristna, muslimer och judar. Alla stod fast vid nödvändigheten av dialog och samarbete. Vi åkte mellan de olika ockuperade områdena A, B och C på Västbanken flera gånger. Gick igenom checkpoints och beskådade muren. Den mur som är fördömd folkrättsligt, förtrycker så många och enligt andra skapar säkerhet. Vi befann oss i en kontrollerande och förkastlig misär där människor förtrycks på flera fronter. Där mänskliga rättigheter kränks. Och samtidigt, i mitten av detta, fanns hopp och idéer och en väg framåt. Omar Harami talade om det. Och de idéer och den solidaritet som fanns var slående. Det finns en väg framåt tillsammans, genom icke-våld och dialog, Kumi now-initiativet och hopp.
Shari Sarah Motro är israeliska och undvek sin militärtjänst genom att åka till USA och studera juridik. Efter flera års självvald exil blev saknaden efter sin familj för stor, så hon åkte tillbaka för att göra militärtjänst, dock som juridisk rådgivare under arbetet med Oslo-överenskommelsen 1993–95. Hon insåg någonstans att hon inte kunde fly sin familjs synder genom att åka till ett nytt land där andra problem var så väldigt närvarande. Hon kom fram till slutsatsen att Amerikas rasism och tidigare slaveri hade blivit en del av hennes amerikanska jag, liksom Nakban var en del av hennes israeliska jag. Hennes budskap till oss var att vi alla måste delta för att nå en bättre värld. Och i ett rum med svenskar, amerikaner, kanadensare, britter och fler, innebär det också att stå upp för jämlikhet och rättvisa överallt. Detta är nog inget nytt för de flesta. Jag tvivlar på att ni som läser detta enbart bryr er om rättvisa i Palestina. Men jag tror att för många kan den slutsatsen vara nyttig att höra. Att inte bara kritisera bristande orättvisa och ojämlikhet, långt där borta. Utan att även se på sin egen situation hemma. Så att vi tillsammans kan inspirera varandra att bidra till en bättre värld. Vi bär alla en del av ansvaret och bördan.
Min sista punkt är nog mer några frågor som jag har valt att lämna öppna för er som ett avslut på denna reflektion. En av mina barndomsvänner tillhörde en väldigt Israel-vänlig församling. Jag följde med dit väldigt ofta som barn. Och under min resa så tänkte jag då och då på hur budskapet från konferensen i Betlehem skulle mottas där. I efterhand kan jag se tydligt hur avsaknaden av Palestina och palestinier var påtaglig i den församlingen. Hade jag kunnat tala om de saker jag lärde mig där borta i deras församling? Hur hade det mottagits? Och sist, men kanske viktigast – hur når vi ut till de församlingar som fortsätter med ett narrativ som i det långa loppet leder till mer förtryck och fortsatt konflikt?
Sandra Fors,
Uppsala, maj 2020